Gästkrönikören Mattias Irving är skribent och aktiv i Kriss, Kristna studentrörelsen i Sverige. Idag tar han en närmare titt på förnuftets plats i Humanisternas aktuella kampanj, Gud finns nog inte.
Det var med ett stort mått av nyfikenhet som jag satte mig med Humanisternas 15 frågor långa formulär som är en del av deras kampanj ”Gud finns nog inte”. På två dagar hade den hunnit blivit allmänt samtalsämne i min kristna bekantskapskrets. Många gillade inledningsvis att Humanisterna hade tagit initiativ till dialog, men lika många var tveksamma till innehållet i kampanjen.
Jag har själv alltid varit positivt inställd till humanismen och valde till och med att skriva om humanismen på examensarbetet i religionen på gymnasiet en gång i tiden, trots att humanism knappast kan klassas som en ”religiös tro” (å andra sidan kan man kanske, nu i efterhand, uppskatta den oavsiktliga ironin i mitt beslut).
Humanisternas sajt är tilltalande för ögat. Också på affischerna ute på stan syns det att man har lagt ner mycket tid och pengar på kampanjen. Vid den tredje frågan börjar dock varningsklockorna att ringa. Den lyder: ”Hur påverkar religionen vad du tycker är rätt och fel?” Frågan besvaras med hjälp av ett reglage som löper från vänster (lite) till höger (mycket). Beroende på var man släpper markören framträder det pratbubblor med text som ska vara representativ för en låg respektive hög grad av religiositet. Alternativet ”Jag och andra människor kan själva lära oss att bedöma vad som är rätt och fel” ligger tydligt till vänster. Längst till höger finns alternativet ”Moralregler finns i min heliga skrift, som ska följas till punkt och pricka”. Nu går det också upp för mig vilken typ av ”religion” det är som humanisterna vill göra upp med, vilken ”Gud” som de menar att avskaffa.
I fråga efter fråga framstår jag som en sekulär humanist med moderna uppfattningar om allt från äktenskap till yttrandefrihet, men testet framstår samtidigt som mer och mer skevt. Konstruktionen lämnar kvar synliga skarvar som det inte verkar gå att täcka över, åtminstone inte med hjälp av den ritning man har använt. Bristen på kontaktytor mellan de två fundamentala storheterna tro och förnuft blir som mest framträdande i den sista frågan. Den är närmast polemiskt uppdelad i två alternativ:
A) Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B) Jag tror att människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi ska utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Alternativ B är en något tillspetsad humanistisk tillämpning av upplysningstidens förnuftsideal. Den förkroppsligas kanske allra bäst av Kant, som skrev: ”Upplysningen är människans frigörelse från sin självpåtagna omyndighet”. Det innebär att hon måste börja tänka själv och fatta rationella beslut, diskutera som jämlikar med varandra och sluta vila mot förlegade och förtryckande konventioner. Budskapet hos Kant, som blev upplysningstidens mest inflytelserika filosof, ekar ännu oförminskat i alla Humanisternas texter.
Men tiden suddar ofta ut det som tidigare var skarpt, och fastän ekot efter Kant inte har klingat av så har det definitivt fördunklats. Kant själv var gudstroende och såg aldrig någon konflikt mellan att använda förnuftet och att tro på Gud. Humanisterna vänder sig med sin kampanj tvärt mot en sådan tanke, men tar ändå gärna fasta på upplysningstidens förnuftsideal.
Det kanske oavsiktliga resultatet blir att kampanjen ”Gud finns nog inte” får en tydlig uppdelning mellan ”troende” och ”förnuftig”. För oss som känner oss lika träffade av båda beskrivningar framstår den därför som onyanserad och utmålande. Ingen gillar att få ord lagda i munnen på sig och satsningen riskerar att väcka upprördhet i kretsar som Humanisterna i själva verket har allt att vinna på att samarbeta med; förnyarna inom kyrkan och framåtskridande ungdomsrörelser med andlig eller religiös grund. För att inte tala om alla enskilda privatreligiösa medborgare som till exempel KG Hammar nämner i sin bok Jag har inte sanningen, jag söker den (en bok vars blotta titel borde räcka för att väcka eftertanke hos Christer Sturmark och de övriga som hjälpt till att utforma kampanjen).
Att åberopa sig på förnuftet är att lägga beslag på ett mäktigt vapen i debatten. Den som har förnuftet på sin sida kan självklart inte ha fel. Men förnuftet är en skör planta. Som alla andra växter behöver den vattnas, och vattnet som får den att växa heter ”eftertanke”. Myllan där den gror och trivs bäst har alltit varit ”ödmjukhet”. Men framför allt behöver vi alla sluta att försöka hägna in det här unga trädet på den egna tomten utan istället acceptera att det växer på allmän mark. Vi borde se till det som förenar oss; vår gemensamma vilja att förnya samhälle och religioner i en mer demokratisk och människovänlig riktning.
Mattias Irving
Mattias,
Utan att invända mot din kritik emot kampanjen, välkomnar jag den ändå som en tankeväckare. Jag tycker dock att religionskritik skall rikta sig emot religionernas specifika svar på de stora livsfrågorna och inte fastna i frågan huruvida det överhuvudtaget finns någon gud eller inte. I synnerhet bör religionskritik rikta sig emot orättmätig religiös auktoritet. Jag fäste mig emellertid särskilt vid det du skrev i det sista stycket:
Vore det kanske en framkomligare väg att försöka förnya religiositeten, snarare än religionerna? Är inte de etablerade religionerna historiskt synonyma med kollektiviseringar av religiösa uppfattningar, avgränsande och sammanhållande krafter i de fördemokratiska samhällena, men stela rustningar i vår tid, svårmanövrerade och oförmögna att skydda oss?
Ja, förnuftet växer på en allmänning, men ibland kan man tycka att det står långt borta och det är inte så lätt att bedöma hur det ser ut på nära håll. Vissa saker går det emellertid att bli överens om. De tjänar vi nog inte på att utesluta ur vår livsåskådning.
Även om religiositet innebär att försöka sträcka sig ovanför vår förmåga att fatta och förstå, så ligger det ingen vinning i att i det försöket stå och balansera på oförnuft. Om det är dags att göra Gud tänkbar igen, kan vi väl låta trappstegen vi ställer oss på för att nå lite högre vara av en förnuftig konstruktion?
Håller den religion som du representerar att stå på?
Jag gjorde nyligen humanisternas test, frågorna var formulerade så att jag flera gånger behövde välja ett alternativ jag egentligen inte håller med om för att jag inte gillade någondera alternativet. När man skulle ta ställning till vad religionen ska innebära så hade humanisterna bara en tolkning av religionen som såklart är den mest konservativa. Jag är inte förvånad, men jag har inte fått veta mer om mig själv av testet.
With some 50 or so different sects of Christianity there is clearly some disagreement about what precisely his will is. Surely it is of the highest arrogance for a person to believe they are truely following gods decree?
With the main source and blueprint of his will being contained in ancient, multi-translated and multi-edited text; how can Gods will be truely asertained?
For all the good of trying to understand the omnipotent one; man will use this rough guide to his own selfish ends, especially when it was he that put pen to paper to write it!
For the rational and reasonable the only viable option of the two is surely option ‘B’ – to which I shall continue to my faith into.
With some 50 or so different sects of Christianity there is clearly some disagreement about what precisely his will is. Surely it is of the highest arrogance for a person to believe they are truely following gods decree?
With the main source and blueprint of his will being contained in ancient, multi-translated and multi-edited text; how can Gods will be truely asertained?
For all the good of trying to understand the omnipotent one; man will use this rough guide to his own selfish ends, especially when it was he that put pen to paper to write it!
For the rational and reasonable the only viable option of the two is surely option ‘B’ – to which I shall continue to put my faith into.
Imatea, tack för ett intressant inlägg. Jag har funderat lite på vad du har skrivit och inte velat komma med några hastiga, ogenomtänkta svar. De tankar som är värda att tänkas, behöver ibland lång tid på sig.
Jag tror inte att vi lever i ett modernt samhälle. Vi kallar det modernt, för vi vet inte om något annat. Människor i alla tider har sagt att de levat i en ”modern” tid. De ”fördemokratiska” samhällena finns fortfarande. Till exempel Gabon eller Zimbabwe. Men ordet ”fördemokratisk” för in tänkandet på en tidslinje som implicerar att demokrati är en slags slutdestination, en blomstring, som dessa länder ännu inte har uppnått. De är ”primitiva”… och i detta primitiva bor också det oförnuftiga, som låter oss titta på dessa länder med en blick som påminner om kolonisatörernas.
Det här är ytterligare en anledning till att jag är tveksam till Humanisternas kampanj. Att förespråka det ”moderna samhället” och dess framskridna medborgerliga rättigheter är behjärtansvärt, men inte sällan sätter sig dessa förespråkare på väldigt höga kusar.
Min egen religion är perspektivism och ett uppriktigt filosofiskt sökande, och i det har jag genom mina personliga erfarenheter mött det som jag kallar för Gud. Jag tror inte att perspektivismen är en religion som håller för att stå på om man vill bygga något nytt, men jag tror ändå att den är en absolut nödvändighet för varje sunt, välmående samhälle.
Eddy! I’m so glad (and just a little bit surprised!) to see you write here, of all places. Google Translate, perhaps? Or have you been keeping secrets from me? 🙂 Actually, you should see the campaign I’ve been writing about here for yourself. Even though I understand your point of view completely I also believe strongly in humility when it comes to discussing the Great Topics; which is why I thought the Humanist society went quite out of the line with their campaign. Most of all, I think that the alternatives A and B don’t really have to be mutually exclusive. To many, they would coincide very naturally. It all depends on your definition of ”God”, right?
Mattias,
”Min egen religion är perspektivism och ett uppriktigt filosofiskt sökande, och i det har jag genom mina personliga erfarenheter mött det som jag kallar för Gud.”
…skriver du. Kan du förklara lite mer precist vad du syftar på? Genom vilka erfarenheter har du mött vad och hur legitimerar detta din bekännelse till kristendomen – som väl är din religion?
Imatea skrev:
Jag får ofta den frågan faktiskt – ”du som är en sökare, varför kallar du dig Kristen?” Men att ha en tro, det måste samtidigt innebära att ha ett element av tvivel. Annars vore det ju inte någon tro, utan en visshet. Men tvivlet kan se annorlunda ut hos olika människor.
Jag vill vara intellektuellt hederlig och det innebär att jag måste skriva under på att Guds existens inte kan bevisas objektivt (med de metodologiska kriterier vi har för vad som är sanning). På ett personligt plan däremot så har jag kommit till uppfattningen att det existerar en personlig och kärleksfull Gud, för mig i alla fall.
Det här kan onekligen låta som att man återigen tvingas skilja Gud från förnuftet (eftersom jag inte verkar ha några ”förnuftiga” skäl att tro på Gud, utan bara privata). Men förnuft och rationalitet är inte alltid samma sak (som redan Hegel påpekade).
Sanningsvillkoren och deras efterlevnad rör sig på en rationell nivå och tar idag avstamp från en positivistisk-empirisk idétradition med Popper och Russell som grund. Det finns något väldigt tryggt i detta sätt att tänka på, för mitt eget omdöme tillåts träda tillbaka till förmån för en utvecklad epistemologisk metodologi. Jag behöver inte vara personligt ansvarig för min kunskap och mina åsikter, så länge som jag följer den gängse metoden för kunskapsinhämtning och analys. Men genom att på det viset koppla loss sig själv från mitt kunskapssammanhang snuddar man ständigt vid Nihilismen. Om Gud ger sig till känna på sätt som faller utanför rationalitetens råmärken (till exempel genom starka personliga upplevelser) blir det en brännande, personlig moralisk fråga att bejaka eller förneka det man upplevt. Man kan inte längre stödja sig på det rationella, utan måste söka sig till en slags ”klokhet”, fronesis, för att finna ett förhållningssätt som tillåter dessa båda verkligheter att samexistera.
Förnuft i denna bemärkelse (fronesis) är lik den vetenskapliga nyfikenheten (som jag också upplever är vetenskapernas allra starkaste sida), genom att man inte längre kan sitta still på sin stol och tycka, utan ständigt måste befinna sig på fötter och fortsätta fråga. Som jag skrev redan i min krönika ovan så är ett av förnuftets största kännetecken en ödmjukhet inför livets mysterier.
Vill passa på att önska en trevlig sommar!
Tack för sommarhälsningen, Mattias!
Förstår jag dig rätt i att du beskriver dig som en kristen, tvivlande sökare? Du skriver: ”Men att ha en tro, det måste samtidigt innebära att ha ett element av tvivel. Annars vore det ju inte någon tro, utan en visshet.”
I hebréerbrevet 11:1 läser vi: ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” I Judas 22-23 står det: ”Somliga, sådana som tvivlar, skall ni ha förbarmande med och rycka ur elden och rädda…” Jakobsbrevets författare skriver (kapitel 1, vers 6-8): ”Men han skall be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden. En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren.” Enligt johannesevangeliets författare säger Jesus till lärljungen Thomas: ”Tvivla inte, utan tro!” (Joh 20:27)
Dessa nytestamentliga författare tycks väl inte ha mycket till övers för tvivlande sökare?
”På ett personligt plan däremot så har jag kommit till uppfattningen att det existerar en personlig och kärleksfull Gud, för mig i alla fall.”
Om vi bortser från idén om Gud som allsmäktig och identifierad i Bibeln, har jag ingenting emot denna tanke, men för dig tycks det vara mer än en tanke? Är det så? Återigen: Hur har du då kommit fram till detta?
Framförallt: Varför kopplar du en personlig och kärleksfull gud till kristendomen? Hur lyckas du med det?
Du skrev också:
”Man kan inte längre stödja sig på det rationella, utan måste söka sig till en slags “klokhet”, fronesis, för att finna ett förhållningssätt som tillåter dessa båda verkligheter att samexistera.”
Två verkligheter? Det rör sig om två verklighetsuppfattningar som motsäger varandra, eller hur? Att de bibliska författarnas verklighetsbeskrivning strider emot allmänmänsklig, väl beprövad erfarenhet, kan du väl inte förneka? Skulle en verklig gud känna igen sig i kristendomen, tror du?
Det verkar onekligen som att du håller dig betydligt närmare bibelns bokstav än jag själv gör. Jag har aldrig uppfattat det som någonting särskilt fruktbart att dra lösryckta bibelcitat för att stödja sin åsikt, för det är på många vis ett hermeneutiskt feltänk. Det gäller självklart oavsett vem det är som presenterar dem. Att låna citat här och var utan att ta hänsyn till helheten är självfallet inte det bästa sättet att presentera en tro på.
Jag vidhåller att frågorna är betydligt viktigare än svaren, för svar är någonting sterilt och frågor är någonting dynamiskt. I min krönika nämner jag KG Hammars bok ”Jag har inte svaren, jag söker dem”. Den är ett ypperligt exempel på hur man kan vara Kristen och samtidigt en rationell, epistemologiskt ansvarsfull person.
Jag vill avstå från att stänga in begreppet ”Gud” i en låda, eller i en bok. Jag kallar mig kristen för att det är inom ramen för kristna seder och bruk som jag har fått min starkaste upplevelse av gudomlig närvaro. Det kan bero på den kultur jag fötts in i, det kan bero på psykologiska förväntningar som ger somatiska resultat, eller på något helt annat. Om jag ska redogöra på djupet för varför jag väljer att kalla mig kristen så kommer det ta väldigt mycket av min tid i anspråk. Jag fortsätter så klart gärna det här idéutbytet, men vill också påpeka att det kan dra iväg i ett extremt abstrakt och svårtillgängligt resonemang.
Jag håller helt med om att det finns en verklighetsuppfattning som inte håller för giltiga de upplevelser som skulle kunna kallas Gudsuppenbarelser, och en annan verklighetsuppfattning som inkluderar dem och kallar dem giltiga. Den senare av dessa kan gott och väl samexistera med den förra, men det omvända förhållandet verkar vara omöjligt.
”Allmänmänsklig, väl beprövad erfarenhet” är en fras som kröp fram från under empirikernas rockar under upplysningstiden. Jag menar inte att tala ner den, men jag ifrågasätter dess påstådda allmängiltighet. Allt som oftast vilar en reduktionistisk idétradition i botten. Den hämtar sin styrka från en förmåga att reducera ner komplexa helheter till en nivå där de kan sättas under lupp. Det ovetbara skalas bort, till förmån för de enkla, närmast atomära beståndsdelarnas enkelhet. I den reduktionen går mycket förlorat, som vi blir blinda för i enlighet med Wittgensteins stränga avgränsning mellan det vetbara och det ovetbara, för vetenskapen förbjudna.
Jag vill inte råka sätta upp några halmgubbar här, så rätta mig gärna om jag tar fel när jag antar att ditt användande av ordet ”erfarenhet” är knutet till det vetenskapliga falsifierbarhetskriteriet och beroende av det för att kunna kallas meningsfullt? I så fall är självklart tro på Gud något absurt, eftersom det inte finns några Gudsbevis eller något sätt att falsifiera Guds existens på. Jag menar, å min sida, att det finns en mellanväg. Man kan tro på Gud utan att behöva skriva under på det Flygande Spaghettimonstret eller Lyktgubbar.
Mattias,
Så länge vi inte har svaret, blir ”Gud” namnet på frågan, skulle jag vilja uttrycka det. Så långt är vi kanske ganska överens?
Kristendomens urkunder presenterar därutöver vissa svar på frågan. Hur skall jag kunna referera till dessa utan att citera? Finns det en helhet i Bibeln som inte har fäste i författarnas ståndpunkter?
Bortsett från sociala och andra psykologiska skäl är du förmodligen kristen därför att du tror att Gud sände Jesus, för att han genom korsfästelsen skulle ta straffet för mänsklighetens synd och att människor som bejakar detta skall uppstå till evigt liv efter döden, liksom Jesus uppstod. Djupare redogörelse än någonting i den stilen förväntar jag mig inte.
Dessutom tror du kanske att Jesus kunde gå på vatten och en del annat som är fullständigt omöjligt i vår värld. Du tror i så fall att sådant vore möjligt att ombesörja för Bibelns allsmäktige gud?
Mirakelberättelserna bekräftar ingenting. Tvärtom avslöjar de de religiösa berättelsernas ursprung i fantasin. Kristen livsåskådning rymmer logiska motsägelser, det vill säga den fjärmar sig ifrån det rationella, det som vi kan diskutera sakligt. Det kanske finns ett svar på frågan ”Gud”? I väntan på det kan vi förstås fantisera, men varför inte i så fall kalla det vid dess rätta namn?
Allmänmänsklig, väl beprövad erfarenhet (det är inget som kryper) det är något som tickar och går, även om det också finns mycket som inte kan sättas under lupp. Vare sig Petrus eller Jesus, om de var människor, kunde gå (alltså gå) på sjön Genesarets vatten (vanligt flytande vatten). Så enkelt är det – i den verklighet som vi eventuellt delar med Gud!
…men du kanske inte tror bokstavligen att Jesus uppstod? Det är inte sådant din tro handlar om – eller? Är den mer abstrakt och svårtillgänglig än så?
Imatea,
Jag kan ju inte tala för Mattias, men så här ser jag det.
Paulus skriver att ”Gud var i Kristus”. Det är det enda man behöver hålla med om i hela bibeln för att kalla sig kristen.
Jag håller absolut med dig! Gud är det stora frågetecknet. Jag själv är mest intresserad av vilka ”ansikten”, eller representationer, som vi har satt på Gud. Den gamla patriarkala bilden av farbrorn på molnet är sedan länge daterad. Våra försök att filosofiskt försöka definiera Gud som immanent, transcendent, panexistent osv, är intressanta främst utifrån ett antropocentriskt perspektiv och jag tror ärligt talat att alla dessa begrepp vi använder säger mer om oss själva än om Gud. Jag tror att vi istället måste relatera till Gud genom berättelser – Kristendomen är en sådan berättelse. Den är det sammanhang som till exempel jag möter Gud i. Det innebär dock inte att Kristendomens liknelser och historier är ”mindre sanna” än andra, mer bevisat verklighetsnära utsagor. Snarare rör de sig i ett sanningsfält som inte nödvändigtvis behöver bekymra sig om den gamla korrespondensen mellan utsaga och sakförhållande. Istället uppfattar jag att Bibelns berättelser förmedlar den meningsfullhet som vi inte kan finna i den klassiska epistemologiska, logocentriska (inte antropocentriska) sanningsdefinitionen. Det är alltså oviktigt för mig huruvida Jesus gick på vattnet eller inte. Eller ens om Jesus ”fanns” i den bemärkelse som vi menar idag. Det enda intressanta är ifall jag känner att jag kan få en lärdom ur berättelsen och inkorporera den i mitt eget liv. Att tro att Gud bara finns i Bibeln är lite som att försöka lära sig köra bil genom att enbart läsa böcker. För mig är Gud närmast synonym med livets ständigt närvarande hermeneutiska element.
Jag förstår din ståndpunkt. Att citera källan till trossatserna är ju logiskt om man vill kunna föra ett resonemang om dem. Min enda invändning är att just bibelcitat har en historia av att kunna missbrukas på alla möjliga vis, av kristna och andra. Man kan hitta stöd i bibeln för att straffa och driva ut icke troende, homosexuella, bränna häxor på bål och allt möjligt. Men man kan också hitta stöd för att inte döma någon annan varelse, att höja sig över sina rädslor och ha medkänsla med allt levande. För att följa den postmoderne tänkaren Derridas tankebanor kan vi kanske påstå att det inte finns någon slutgiltig tolkning. Att läsa och tolka bibeln blir alltså en fråga om etik och personligt ansvar hos den enskilde läsaren. Det är en process av att förnya sin förståelse för sig själv och för livet. Precis vad för roll spelar det om Petrus eller Jesus verkligen gick på vattnet? Att lägga beslag på ”den enda tillåtna tolkningen” är ett exempel på intellektuellt högmod och en naiv livssyn. Det hela skedde i vilket fall för två tusen år sedan. Gud är närvarande här och nu.
Mattias,
Du poängterar att läsaren har ett ansvar för sin tolkning. Vet inte riktigt var du finner stöd för att bränna häxor, men visst finns det mycket som strider emot vad vi betraktar som humant. Ett problem i sammanhanget är väl att även sådant levereras under beteckningen ”Guds Ord”?
Gud är närvarande här och nu, skriver du. Jesus, då? Är inte han närvarande? Spelar det ingen roll om han har funnits, som du skriver? Tror du på en gud som inte har sänt sin son för att genom dennes martyrdöd försona mänskligheten med sig själv?
Din teologi kanske därmed kan kallas narrativ. Berättelserna står i centrum, men inte som återgivande av vad som faktiskt hänt, utan som spegelbilder av människors tankar om det gudomliga.
Samtidigt skriver du att det hela skedde för tvåtusen år sedan. Hur vill du ha det? Tror du att det skedde, eller tror du att det första gången berättades för tvåtusen år sedan?
Thomas,
Roligt att du hakar på. ”Gud var i Kristus”, skriver du. ”Mer behöver man inte tro för att kalla sig kristen.”
Undrar du inte i så fall hur Paulus själv skulle ha sett på en så pass minimalistisk trosbekännelse? Om man betvivlar allt annat, varför tro på detta? Vilken gud skulle det i så fall röra sig om, om du ifrågasätter bibelns gudsbilder – och vilken Kristus?
Imatea,
Jag tror kanske inte att det finns så många kristna som faktiskt inte håller med om något annat än just dessa Paulus ord, men det är ändå ”minimikravet”.
Din fråga om ”vilken gud” är helt irellevant. Det finns ofantligt många sätt att tolka detta korta påstående, men alla är OK när det gäller att kalla sig kristen, ingen tolkning är ensamrätt på det begreppet. Kristendomen är inte heller speciellt homogen, som bekant.
Du tycker inte det räcker med att ”tro på Gud” för att räknas som kristen?
Mattias,
Du skriver: ”Det är alltså oviktigt för mig huruvida Jesus gick på vattnet eller inte. Eller ens om Jesus ”fanns” i den bemärkelse som vi menar idag. Det enda intressanta är ifall jag känner att jag kan få en lärdom ur berättelsen och inkorporera den i mitt eget liv.”
Och sedan: ”För mig är Gud närmast synonym med livets ständigt närvarande hermeneutiska element.”
Kan du förklara det där sista, så att jag (och kanske en eller annan konfirmand) förstår?